Det kan ibland vara svårt att avsluta saker. Som den här bloggen eller en lång resa till andra sidan jorden. Vi lämnade Sydkorea den 9 juni och tillbringade sen några lite för varma och lite för förorenade dagar i Hongkong i väntan på att åka tillbaka till Sverige. Det var inte helt utan vemod och inte helt utan sorg men ambivalensen lade sig snart så fort vi påbörjade den nästan 24 timmar långa transporten (vilket automatiskt gör att man bara vill att den ska ta slut nån gång) från Hongkong via Peking till Arlanda och slutligen fram till Askersund.
Solen sken i Sverige när vi landade och allt var grönt, luktade gott och var så sjukt sommaridylliskt att man nästan kunde tro att det var riggat för att maximera känslan av att komma HEM. Sedan dess har vi befunnit oss i ett kaos av kringflyttande, släktingar och vänner. Det har gått så fort, dels det här att se på omgivningen med nästan helt nya ögon för att snart upptäcka hur allt blivit till vardagskulisser igen. Dels detta att allt som hänt och varit för bara ett par veckor sedan, konstigt nog känns närapå lika avlägset och långt bort från mig som Korea befinner sig från Sverige.
Den här resan blev som två resor i en. Filippinerna var som en enda lång charter minus bekvämligheten men plus dykning och billigt leverne. Tiden i Sydkorea var... ja, väldigt annorlunda. Sydkorea är ett fantastiskt land. Vi har ätit svingod mat, träffat många trevliga och hjälpsamma människor och det känns som att vi levde där på ett helt annat sätt under våra sex veckor i Seoul och två veckors kringresande på olika håll i landet. Förutom det, som alla som åker dit kan uppleva där (och som jag verkligen rekommenderar!), var ju det här en helt annan resa för just oss. Det visade sig att den skulle leda oss till platser och personer vi inte trott att vi skulle komma till, eller möta.
Omständigheter och andras goda vilja gjorde att vi fick möjligheten att träffa människor som visste vem jag var, som hört talas om mig eller som rent av fött mig, tagit hand om mig, lämnat bort mig och sedan tänkt på mig varje dag i trettio års tid. Människor som varken vetat om huruvida jag levde eller att jag levde i just Sverige. Människor som oroat sig för hur det gått men som nu är oändligt tacksamma för att pappa och mamma tagit hand om mig och hjälpt mig att bli den jag är. Människor som liknar mig utseendemässigt. Människor med hemligheter och skuldkänslor och sorger som de aldrig tror ska ta slut. Människor som tittar på mig och gråter.
Vi har mött en biologisk pappa som tidigare inte brytt sig om ifall han dör, men som nu köpt en sjukförsäkring för att vi ska kunna ses en gång till. En biologisk mamma vars nuvarande familj inte får veta om att hon fött en dotter i en tidigare relation, som gråter när de är på jobbet för att sedan samla ihop sig och vara fru och mor till sina två barn som har en halvsyster de inte känner till, som har köpt en kursbok för att lära sig engelska och planerar att lära sig "dator" så vi kan skriva till varandra, som lite oskyldigt frågat sin man vad han vet om Sverige. En generös morbror, en cool 83-årig morfar, en moster med ett fotoalbum med bilder på min då 17-åriga biologiska mamma där hon ser ut precis som jag. En kusin som pluggat i England och som överraskande nog pratade bra engelska och en farbror som grät och grät när jag sa att jag har det bra i Sverige och att allt är förlåtet.
Och jag har också gråtit.
Men allt har gått över förväntan. Jag har fått höra det jag ville höra och kanske lite till. Jag har fått säga det jag ville säga och känna vad jag behövde känna. Det har inte alltid varit lätt men Jesper har hela tiden varit där och jag har fått så mycket stöd jag någonsin behövt hemifrån.
Det här blir det sista inlägget på bloggen. Jag låter den ligga uppe ett tag till innan jag tar bort den. Jag hoppas att ni uppskattat den och att vi ses snart. Puss och kram.
