Vi var nära på att halka tillbaka till Puerto Princesa igen men parerade genom att ta några extra dagar här i El Nido där vi är nu.
Jesper är helt återställd och tillbaka i samma gamla vinnar-mode. Vi var kvar två nätter i Puerto Princesa innan vi tog den sju timmar och en punka långa bilfärden upp till öns norra udde och El Nido. På minibussen var det bland annat en ensamresande koreansk kille i snabba sportkläder som hade missat att ta ut pengar i Puerto Princesa, här i El Nido finns nämligen inga uttagsautomater. Han pratade mycket begränsad engelska och verkade mer och mer stressad ju längre från Puerto Princesa vi kom, utan att han kunnat uträtta sin bankärenden.
Jag hade tyvärr inte med mig min koreanska parlör så vi kunde inte hjälpa honom med språkförbistringen. Jesper erbjöd sig att låna ut pengar till honom för bussresan och sa att vi kunde lösa återbetalningen i El Nido på något sätt eftersom det ändå går att betala med kort på flera ställen, vilket han också försökte förklara. Koreanen kommunicerade främst med halvöppen mun och tysta utandningsljud "aaaa" "aaaa" "aaaa", oberoende av vad Jesper eller chauffören sa. När Jesper upprepade "You can borrow money for the bus ticket and we'll fix that in El Nido, no problem" sa han "aaaa... fixelnido" och såg ut att leta igenom sitt vokabulär efter fixelnido. När vi kom fram visade det sig att han redan betalat för bussen så han och Jesper skakade hand och vi sa hejdå vid bussterminalen. Jag undrar om det är så det kommer att vara för mig och Jesper i Sydkorea om några veckor. H-J som vi bodde hos i Hong Kong gav mig en snabbkurs i koreanska eftersom de bott där i ett år men allt jag minns nu är att 1 heter "ha-na", men det var ju inte till någon hjälp i den här situationen.
Här i El Nido myllrar det å andra sidan av svenskar, bara på det hostel vi bott på var 7 av 9 rum bebodda av svenskar (fler 50+ än 18-åringar ska tilläggas) under några nätter. Det verkar som att stan har exploderat de senaste åren, men bara så mycket som en liten stad inkilad mellan höga berg framför en ganska begränsad bukt kan göra.
Den första dagen ägnade vi bara åt att ta det lugnt och kolla av Jespers hälsa, dag två tog vi en av öhoppningsturerna och igår dök vi, jag för första gången på fyra år och Jesper för första gången på sex år. Efter en lite väl hetsig recap i hur utrustningen funkar och ur man skruvar isär och ihop den, var det dags att hoppa i vattnet. På botten gjorde vi några repetitionsövningar, bland annat tömma masken som jag brukade tycka var sjukt obehaglig, men som jag nu hade jag övat lite i smyg på med mitt snorkelkit under öhoppningen. När vår dykinstruktör tyckte att vi verkade ha koll simmade vi vidare till korallreven och fiskarna.
Vi gjorde tre dyk under gårdagen och det var himla fint och gick bra. Vid tredje dyket såg vi en stor sköldpadda och för att inte skrämma den är det lämpligt att inte röra sig för mycket, något jag i min iver misslyckades med. Vid andra dyket var ytskiktet helt fyllt av små onda brännmaneter, vi väntade ett tag i hopp om att de skulle skingra sig, vilket de inte gjorde så till slut var vi tvungna att dyka i ändå. Våtdräkterna var långärmade och -benta och vi hade dykskor i simfötterna men tyvärr kletade de fast sina tentaklar på stora delar av de oskyddade kroppsdelarna, som ansiktet, händerna och anklarna. När vi skulle upp igen var det samma sak. Det var en ganska obehaglig känsla att titta upp mot ytan och se ett tak av maneter och veta att vi ska upp därigenom.
Egentligen hade vi tänkt att dra till Coron för att vrakdyka därifrån redan idag eller imorgon men eftersom båtarna var fullbokade fram till onsdag stod vi inför valet att antingen vänta kvar i El Nido eller åka tillbaka till Puerto Princesa och flyga österut på en gång, vilket vi egentligen hade tänkt göra efter Coron. Efter övervägande valde vi att inte än en gång ofrivilligt komma tillbaka till Puerto Princesa så nu har vi bokat in en dykdag till här i El Nido och imorgon hyr vi troligtvis en kajak beroende på vädret. Idag regnade det för första gången på länge vilket var välbehövligt eftersom värmen och torkan här nästan blivit outhärdlig, såvida man inte befinner sig på en båt under soltak. Att ligga på stranden sådana dagar är rentav självdestruktivt.
Jag börjar känna att tiden i Filippinerna rinner iväg. Naturligtvis kan det låta konstigt att känna sig stressad över att det "bara" är 3½ vecka kvar men slår man upp Lonely Planet på valfri sida vill man åka dit. Hela Filippinerna verkar fyllt av vita stränder med fantastisk snorkling och dykning. Det är då man behöver plocka fram den där vuxna rösten i sig som säger att vi inte kan göra allt. Eller i alla fall inte den här gången.
Jesper är helt återställd och tillbaka i samma gamla vinnar-mode. Vi var kvar två nätter i Puerto Princesa innan vi tog den sju timmar och en punka långa bilfärden upp till öns norra udde och El Nido. På minibussen var det bland annat en ensamresande koreansk kille i snabba sportkläder som hade missat att ta ut pengar i Puerto Princesa, här i El Nido finns nämligen inga uttagsautomater. Han pratade mycket begränsad engelska och verkade mer och mer stressad ju längre från Puerto Princesa vi kom, utan att han kunnat uträtta sin bankärenden.
Jag hade tyvärr inte med mig min koreanska parlör så vi kunde inte hjälpa honom med språkförbistringen. Jesper erbjöd sig att låna ut pengar till honom för bussresan och sa att vi kunde lösa återbetalningen i El Nido på något sätt eftersom det ändå går att betala med kort på flera ställen, vilket han också försökte förklara. Koreanen kommunicerade främst med halvöppen mun och tysta utandningsljud "aaaa" "aaaa" "aaaa", oberoende av vad Jesper eller chauffören sa. När Jesper upprepade "You can borrow money for the bus ticket and we'll fix that in El Nido, no problem" sa han "aaaa... fixelnido" och såg ut att leta igenom sitt vokabulär efter fixelnido. När vi kom fram visade det sig att han redan betalat för bussen så han och Jesper skakade hand och vi sa hejdå vid bussterminalen. Jag undrar om det är så det kommer att vara för mig och Jesper i Sydkorea om några veckor. H-J som vi bodde hos i Hong Kong gav mig en snabbkurs i koreanska eftersom de bott där i ett år men allt jag minns nu är att 1 heter "ha-na", men det var ju inte till någon hjälp i den här situationen.
Här i El Nido myllrar det å andra sidan av svenskar, bara på det hostel vi bott på var 7 av 9 rum bebodda av svenskar (fler 50+ än 18-åringar ska tilläggas) under några nätter. Det verkar som att stan har exploderat de senaste åren, men bara så mycket som en liten stad inkilad mellan höga berg framför en ganska begränsad bukt kan göra.
Den första dagen ägnade vi bara åt att ta det lugnt och kolla av Jespers hälsa, dag två tog vi en av öhoppningsturerna och igår dök vi, jag för första gången på fyra år och Jesper för första gången på sex år. Efter en lite väl hetsig recap i hur utrustningen funkar och ur man skruvar isär och ihop den, var det dags att hoppa i vattnet. På botten gjorde vi några repetitionsövningar, bland annat tömma masken som jag brukade tycka var sjukt obehaglig, men som jag nu hade jag övat lite i smyg på med mitt snorkelkit under öhoppningen. När vår dykinstruktör tyckte att vi verkade ha koll simmade vi vidare till korallreven och fiskarna.
Vi gjorde tre dyk under gårdagen och det var himla fint och gick bra. Vid tredje dyket såg vi en stor sköldpadda och för att inte skrämma den är det lämpligt att inte röra sig för mycket, något jag i min iver misslyckades med. Vid andra dyket var ytskiktet helt fyllt av små onda brännmaneter, vi väntade ett tag i hopp om att de skulle skingra sig, vilket de inte gjorde så till slut var vi tvungna att dyka i ändå. Våtdräkterna var långärmade och -benta och vi hade dykskor i simfötterna men tyvärr kletade de fast sina tentaklar på stora delar av de oskyddade kroppsdelarna, som ansiktet, händerna och anklarna. När vi skulle upp igen var det samma sak. Det var en ganska obehaglig känsla att titta upp mot ytan och se ett tak av maneter och veta att vi ska upp därigenom.
Egentligen hade vi tänkt att dra till Coron för att vrakdyka därifrån redan idag eller imorgon men eftersom båtarna var fullbokade fram till onsdag stod vi inför valet att antingen vänta kvar i El Nido eller åka tillbaka till Puerto Princesa och flyga österut på en gång, vilket vi egentligen hade tänkt göra efter Coron. Efter övervägande valde vi att inte än en gång ofrivilligt komma tillbaka till Puerto Princesa så nu har vi bokat in en dykdag till här i El Nido och imorgon hyr vi troligtvis en kajak beroende på vädret. Idag regnade det för första gången på länge vilket var välbehövligt eftersom värmen och torkan här nästan blivit outhärdlig, såvida man inte befinner sig på en båt under soltak. Att ligga på stranden sådana dagar är rentav självdestruktivt.
Jag börjar känna att tiden i Filippinerna rinner iväg. Naturligtvis kan det låta konstigt att känna sig stressad över att det "bara" är 3½ vecka kvar men slår man upp Lonely Planet på valfri sida vill man åka dit. Hela Filippinerna verkar fyllt av vita stränder med fantastisk snorkling och dykning. Det är då man behöver plocka fram den där vuxna rösten i sig som säger att vi inte kan göra allt. Eller i alla fall inte den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar