Ofrivilligt tillbaka i Puerto Princesa

Hej igen Puerto Princesa, nu är vi trötta på att se dig.

I söndags (idag är det tisdag) tog vi jeepneyn norrut mot Port Barton med planen att tillbringa några nätter där för att sedan fortsätta mot El Nido. De första tre timmarna av resan gick bra eftersom vägen var asfalterad, det fläktade skönt och det droppade inte från en fisklåda på taket som det gjorde sist. Den sista 22 km tog oss dock en timma, vilket säger något om väglaget. Resten av dagen ägnade vi åt att bada, promenera längs den fina stranden och leta på en båtfarbror som vi kunde göra ö-hopping med dagen efter. Jesper mådde bra på kvällen och jag slocknade med lampan tänd och sov 10 timmar i sträck.

Men när vi vaknar dagen därpå har Jesper kramper i magen. Magen som vanligtvis brukar vara gjord av stål. Jag går för att beställa frukost medan Jesper ligger i fosterställning på sängen. En halvtimma senare ska vi möta båtfarbrorn. Jesper kommer ut, hinner dricka en halv kopp ljusbrunt kaffe innan han är tvungen att återvända till fosterställningen. Jag äter mina tre vita formfranskor med tonfiskröra medan Jespers ananaspannkakor blir kalla. Vi bestämmer oss för att ställa in ö-hoppingen för idag så jag går över till andra sidan stranden för att säga till den söta båtfarbrorn att vi tyvärr får skjuta upp utflykten till imorgon. Detta medan Jesper gör ett nytt försök på frukosten.

Tillbaka vid vårt ställe ser jag inte skymten av Jesper, jag äter lite av hans pannkakor tills jag får dåligt samvete och tar med dem till vår bungalow istället. Där ligger Jesper och svettas och krampar. Två timmar senare är hans panna så varm att vi kunnat värma upp resterna av frukosten på den. Vi bestämmer oss därför för att lämna Port Barton så snart som möjligt och åka tillbaka till Puerto Princesa där det finns ett sjukhus. Nästa transport är först morgonen därpå och vi behöver alltså fixa en privat van. Medan jag försöker att hitta någon som kan köra oss och ordnar för den plötsliga avfärden, tar jesper en ipren och svettas ut resten av sitt vätskeförråd på den redan fuktiga madrassen. Det här är tredje gången på kort tid som han fått hög feber. De två första gångerna kunde vi relatera till värmeslag men nu med denna tredje gång är det liksom nödvändigt att tänka på alternativa sjukdomar som faktiskt också kan uppstå i tropiska miljöer.

Resan tillbaka till Puerto Princesa är lika skumpig som dit men lyckligtvis har vi nu både fönster och AC i vanen. Vi svettas båda två, Jesper har kramp i magen, är dyblöt och varken kan eller vill äta. Jag för min del kan inte sluta tänka på malaria (tur att inte tanken på dengue-feber hann slå mig) och som vanligt när jag oroar mig och åker nånstans så somnar jag. Tre timmar senare är vi framme vid Palawan Adventist Hospital i Puerto Princesa och Jesper får lämna blod- och urinprov. Det finns något initialt lugnande med att komma in på ett sjukhus. Det är svalt och på den här akutmottagningen mycket lugnt. Personalen består av tre personer, två i blommiga stretchkjolar med tights och smartphones och en i sjukhus-scrubs. Alla pratar bra engelska men det är oklart vem eller vilka av dem som är läkare.

Några timmars tröttsam väntan senare, då vi både hunnit att inspektera utrustning och lokal lite närmare och fundera på vad det är för ställe vi egentligen är på, har vi nästan glömt vad det är vi väntar på. Vi påminns om att det är Jespers tarmsystem vi väntar på, att det ska producera ett avföringsprov, men vi väntar också på provsvaren från blod och urin som vi i en uppgiven föreställning får för oss inte har gått iväg till labb. Men så plötsligt kommer en av personerna in och förklarar att Jesper är negativ på dengue, malaria, salmonella och tyfoid men att det fanns indikationer på en lättare infektion av oklart ursprung. Vi kan dock spekulera i att den är relaterad till magproblemen men inget kan sägas förrän bajset är i koppen som är märk RABACK.

Vi väntar i ytterligare tre timmar utan resultat (eftersom han inte kunnat äta under hela dagen) samtidigt som vi försöker ordna det här med boende eftersom det börjar att bli sent. Med nummer 38 i handen sitter jag t ex på administrationsavdelningen och stirrar på nummertavlan som i en timma visar "37" innan jag ger upp, syftet med detta är att vi kanske ska övernatta på sjukhuset. Istället tar vi halv elva på kvällen in på det närmsta hotellet GoHotels - a place for every Juan! (man måste ändå gilla deras slogan). Vi har då gett upp hoppet om avföring men det är också först då som förstår vi att provet i princip är oväsentligt eftersom läkaren inte anser att det finns någon som helst anledning att skriva ut antibiotika, sett till den ringa infektionen. Vi lämnar därför sjukhuset (vilket vi med andra ord kunnat göra direkt efter att provsvaren kommit) och hoppas nu att hans tillstånd ska bättras med vätskeersättning och vila. GoHotels - a place for every Juan! visar sig vara som ett enklare Scandic och har till vår glada överraskning varmvatten, fräscha lakan och bra madrasser. En dusch och några mangos senare känner sig Jesper nästan återställd. Idag är febern helt borta, magsmärtorna är kvar men är inte lika intensiva.

Så vi är alltså tillbaka i Puerto Princesa igen, trots att det inte alls var planen. Hotellet ligger precis bredvid Robinsons Place, det här stora shoppingcentrumet, längs vägen. Mellan oss och Robinsons ligger en bensinmack. Det känns väldigt mycket som att vi är i en förort någonstans i USA och inte alls på solsemester i Filippinerna. Vi stannar här minst en natt till. Ikväll tänkte vi gå över och se Stoker av Chan-Woon Park och kanske äta en mysig middag på foodcourten. När saker och ting stabiliserat sig åker vi återigen norrut men uppenbarligen kan vi vara tillbaka i Puerto Princesa närsomhelst igen.