Nu åker vi till Herwigs strandvilla

Sista dagen i Puerto Princesa ägnade vi oss åt utöka våra turistvisa till 59 dagar, köpa godis och käka på La Tana Della Libellula. En sjukt bra italienare som vi varit på tre av fyra möjliga dagar här. De hade stängt i onsdags men då fick vi å andra sidan hemgjorda vårrullar hos Ad & Susan som också ägde.

Puerto Princesa, den största staden här på ön Palawan, ligger på en slags halvö och är centrerad kring huvudgatan Rizal Avenue där byggnaderna inte är högre än typ fyra våningar, många av skyltarna är handskrivna. Det främsta transportmedlet är tricycles, alltså fler tricycles än vanliga bilar = skönt. Vägarna är rätt slitna och de flesta sidogator består av packad jord. Handla kan man göra i någons shop, typ Jam's shop, där vi köpte öl på enlitersflaska första dagen. Ofta är det en liten tant bakom en stor gallerbur där hon hängt upp allt hon säljer, vilket främst verkar vara olika typer av godis och läsk.

Annars kan man dra till ett av de två varuhusen. Det ena heter NCCC, se nedan. Det andra är Robinsons Place som påminner mycket om en typisk amerikansk "mall" och verkar liksom vara lite alien för den här staden egentligen. Där finns en bio, en foodcourt, en spelhall där kidsen hänger och flera mer västerländska klädaffärer som vi inte sett här annars. På Robinsons Place köpte vi en duschskrapa på "Handyman" där en kvinnas jobb var att annonsera extrapris och hälsa på kunder genom en mikrofon. Alla affärer i Robinsons var överbemannade personalmässigt men helt underbemannade vad gäller kunder. Vill man inte gå på en mall kan man åka på utflykter och bland annat kolla in grottor och undervattensfloder i området, man kan också hoppa runt bland de olika öarna i Honda Bay. På grund av molnigt och regnigt väder har vi dock mest hållt oss runt stället vi bor på och tagit det lugnt.

I princip alla människor vi på något sätt haft kontakt med här har varit sjukt trevliga, de ler och vill hjälpa till och pratar dessutom bra engelska. De roligaste var nog de tre tjejerna som jobbade på immigrationskontoret, de verkade ha det sjukt SOFT på jobbet och snackade mest med varandra förutom när de hjälpte oss fylla i formulären. Vi fattade dock att de skrattade både åt Jesper, en stackars amerikan som var före oss i kön och åt mig när de trodde att jag glömt bort hur man pratade koreanska eftersom jag ju var född där.

Ej terrorist

Djuren vi sett hittills är förutom det otal hundar som driver runt på gatorna, två geckoödlor som slogs om en insekt, en kackerlacka på väggen mittemot vårt rum, alldeles för många myggor och en lite för stor spindel inne på vårt rum som (obs) hoppade när Jesper jagade den med sin toffel. Jag var som vanligt när det kommer till stora spindlar, till begränsad hjälp på grund av paralys.

Det här är en tricycle. Det är inte vi som har tagit bilden, den googlade jag fram. Generellt är de vi åkt med inte riktigt så här glänsande rena och färglada.

Imorgon drar vi som sagt västerut till det här gamla stället https://www.airbnb.com/rooms/727959. Vi ska se till att ta lite fler bilder än den här enda som vi har nu: En bild på Jesper och så mycket snask, läsk och bärs man får för en hunka på Puerto Princesas Ullared, varuhuset NCCC. 

Det som heter "Cebu 88" på bilden är stora påsar torkad mango.

Medan det regnade utanför passade jag på att läsa igenom Nanna Johanssons blogg på Nöjesguiden samtidigt som jag kliade på några av mina 30 myggbett, dvs skönt och kul på samma gång. Nu är det inte så många inlägg kvar att läsa men de kliade myggbetten är tyvärr kvar och minst lika många. Solen verkar dock vara på gång nu äntligen.

Hej då internet på ett tag!

Maciej Zaremba, äntligen är du här!

Internet härborta fungerar tillräckligt bra för att kunna följa svensk media hemma. Hittills har det inte varit mycket mer att hurra för än några stycken dött kött av obestämd härkomst men så dyker Maciej Zaremba upp. Innan dagens nyheter la "plus" på del 2 av hans artikelserie om systemskiftet inom den svenska vården hann jag läsa, känna igen mig och bedrövas. Även del 1 är naturligtvis svinigt bra.  I stora drag handlar det om att lekmän detaljstyr vården genom att bland annat olika typer av diagnoser och behandlingar viktas via ett pinnsystem. "Vårdproducenterna" belönas och bestraffas sedan beroende på hur väl de enligt de nya spelreglerna skött sig.

Det här inlägget kommer inte att handla om vår semester i Puerto Princesa utan om frustrationen som bubblade trött på den psykiatriska mottagning jag jobbade på under min hittills korta karriär som psykolog, och indirekt om lättnaden över att inte behöva sitta med dessa förbannade koder idag när jag hade annat viktigt för mig, som att gå till stranden.

Jag vill dela med mig av två saker. Dels en självupplevd metafor i form av en julgran, dels en eller ett par tankar om vad det gör med oss och med synen på oss själva som jobbar inom vården när patienterna blir till pinnar.

"Tänk er att besöket är den här julgranen" kvinnan ritar med grön spritpenna på ett blädderblock i stora konferensrummet inför ett trettiotal vårdanställda. Några antecknar. "I julgranen hänger vi pynt! Eller hur?! Det är koderna som alltid ska vara med. Pynt har vi alltid". Kvinnan ritar bollar och streck i granen. "Sen [konstpaus] har vi paket" ritar paket "men det är inte alltid det finns paket". Det här var några månader före jul, troligtvis skulle granen hjälpa till att framkalla positiva associationer men det var dömt att misslyckas. Att förändra rutiner på arbetsplatser är allt utom enkelt, i synnerhet om den nya rutinens innehåll inte är anpassat till verksamheten och inte heller om själva tillvägagångssättet tycks inkräkta på det faktiska arbetet.

Vad kvinnan med hjälp av en pedagogisk gran försökte förklara var hur vi i personalen skulle registrera patienternas besök. De flesta fattade att granen har pynt och klappar men bron över till den administrativa apparat som varje vårdgivare ska bidra till, gick åtminstone mig förbi. En snabb blick på kodkatalogen gav att ett relativt vanligt besök hos en psykolog skulle kunna innebära kanske åtta olika koder att registrera för den som ville vara flitig på jobbet. Eftersom det också var oklart vilka av koderna som faktiskt skulle generera pengar till mottagningen löd devisen att helgardera, vilket, om jag förstod metaforen rätt, se till att pynta den jävla granen ordentligt och att inte snåla med paketen. Lägg därtill att själva programmet där koderna skulle registreras var lika användarvänligt som en sax utan öglor.

Två och en halv timma senare rådde större förvirring är klarhet. 2½ vårdtimmar gånger cirka 30 personer, och det var bara ett av utbildningstillfällena. Lägg därtill alla personalmöten, psykologmöten, kontroller, uppföljning och bara allmänt spilld tid på respektive vårdgivares kammare efter ett besök i jakt på de "rätta" koderna. Glöm inte att multiplicera med antalet anställda. Om själva utbildningsdagarna är de fasta kostnaderna, kan det enskilda grubblandet över det enskilda besöket få representera de löpande kostnaderna. Kanske hade det varit motiverat om inte koderna ändrades hela tiden så att nya utbildningsdagar behövde hållas, kanske hade det varit motiverat om vi faktiskt hade lärt oss att göra "rätt" under de här utbildningarna. Men få personer kunde ge oss ett rakt och riktigt svar.


Inte för att jag säger att vi gjorde det på mottagningen, men när ett ersättningssystem inte är anpassat efter verksamheten, kan det falla någon in att manipulera systemet. För att vara uppriktig tycker jag att det är vad som bör hända på varje vettig vårdmottagning. Innan vi slutar att göra det vi tror är bäst så ser vi om vi kan istället kan kalla det vi gör för sånt som är mer lönsamt. Är det här en "Gruppbehandling" eller är det "Dagsjukvård i grupp"? Skillnaden i poäng var 1,5 tills koderna förändrades igen. Men verksamheten tvingas också så klart anpassa sig efter ersättningssystemet, omskrivningar kommer man bara en bit med, men på vägen kanske man lyckades köpa sig pinnutrymme att göra något som var viktigt och nödvändigt men som saknade gage. Zaremba ger goda men onda exempel på hur illa det kan bli när de som faktiskt behöver vården nedprioriteras till förmån för patienter som egentligen inte bär på någon allvarlig åkomma men som genererar enkla poäng till mottagningen.

Ärligt talat tror jag faktiskt aldrig att det var syftet med new public management. Jag kan förstå att en nyfrälst lekman vill applicera en enkel affärsmässig modell som lämpade sig väl på en fabrik som tillverkar bildelar. Men eftersom vi har att göra med något så komplicerat som VÅRD poppar det för den stackars lekmannen upp oanade konsekvenser likt svampar ur mossan. De kanske inte syns med blotta ögat, i synnerhet inte som lekmannen sitter upp i ett jakttorn flera meter över maken, men det skiter sig därnere. Inte bara för patienten men också för oss i personalen.

För min sista tanke handlar om vad som händer med synen på oss själva som vårdgivare (och våra bossars syn på oss för observera att "produktion" är en av tre parametrar vid lönerevisionen) när vi reducerat våra patienter och deras åkommor till ekonomi. Vilka är då vi? Vad utmärker en god anställd? Någon som är en hejare på att plocka pinnar oavsett vad det innebär i termer av diagnoser i patienternas journaler eller patientens faktiska mående? När styrsystemet främst är ekonomiskt och inte bygger på patienten som individ och dennes behov utan de pinnar hon genererar, hur kan vi då i förlängningen fortsätta se oss utövare som individer? Troligtvis reduceras även vi till något annat. Från att ha varit vårdgivande individer som bidrog till det unika mötet, till att bli en sån där utbytbar kugge i ett maskineri. För utbytta lär vi bli, och detta i snabb takt då psykiatrin inte bara dras med denna new public managment-böld som skapar administrations- och pinnstress, psykiatrin är också underbemannad och underbetald (med undantag för psykiatrikerna), och den som i slutändan blir lidande är, som Zaremba mycket riktigt påpekar, patienten, eller förlåt konsumenten. För det är inte längre två människor som möter varandra, det är en producent och en konsument som skakar hand.

Filippinerna, Puerto Princesa

Vi är nu i Puerto Princesa sedan ett par dagar tillbaka. Flygturen från Hong Kong med Air Asia var helt okej. "The cabin crew" såg dock ut som ett gäng ungdomar från klass 9B i jeans, stylade frisyrer och svarta pikétröjor med Air Asias logga på. Inte för att jag på något sätt föredrar snäva dräkter, knut och klackskor (det verkar helt värdelöst att jobba i), jag är bara ovan. Allt gick bra så när som på en del turbulens i samband med landningen i Clark då det kändes som att jag skulle spy. Från min dubbelvikta position bakom sätet såg jag en annan stackare som såg ut att vara i samma tillstånd som jag. Direkt efter landning sprang hon till flygplanstoaletten (två säten bakom mig, se nedan) hulkandes.

Jag har ju på senare år utvecklad en viss "respekt för" flygning, den mindre neurotiska varianten av skräck/rädsla. Jesper har berättat om tester där man liksom testkraschat flygplan för att undersöka säkerheten (tack Jesper?). Det visade sig då att störst chans för överlevnad inte handlar om hur nära nödutgångarna man är - utan hur långt bak i planet man sitter. Alltså obs, ta ett säte långt bak! vilket jag alltid gjort sedan dess, men inte längst bak för det är precis bredvid toan och det tycker jag inte det är värt. Tittar man noga på den laminerade säkerhetsinfon så framgår det faktiskt klart och tydligt att nosen går ner först, både på bilden av nödlandning i vatten och den av nödlandning i skogen.

De har även lagt till information om blodproppar. Bara som ett extra säkerhetsbeteende (jag hade så klart stödstrumpor på mig) gjorde jag därför några av övningarna på flygningen mellan Manila och Puerto Princesa. Men det var knappt att jag hann eftersom flighten inte var mer än 80 minuter och jag sov stora delar av tiden. Tidigare tog jag även två magnecyl innan flygning, det har en blodförtunnande effekt, men efter ytterligare ett missöde relaterat till näsblod har jag slutat med det sedan ett par år tillbaka.

Air Asia hade förresten ett längre reportage om kvinnliga piloter i sin kabintidning, de verkade styra och ställa och uppmanade fler kvinnor att anamma det här spännande yrket. Heja Air Asia! Men på tal om säkerhetsinfon så är det ju ALLTID en vit stackars karl som ska försöka få upp dörrarna till nödutgången (obs no need om du är i främre delen av planet) och självfallet en kvinna som håller hårt om ett litet barn eller sätter på ungen en syrgasmask. Förhoppningsvis är en könsswap eller bara en screen bean nästa modernisering efter pikétröjorna.

Vi hann få sol igår, kolla bilden!! Idag har det dock varit mulet. Imorgon ska det regna. Vi funderar på att röra oss söderöver i jakt på en ännu bättre strand lagom till helgen då förhoppningsvis solen skiner igen.

Måndag 13.30, dvs 06.30 svensk tid. Jag sa till Jesper i förbigående
 att det är skönt att inte ha ett jobb just nu.

Hej då Hong Kong!

Hej då för den här gången eftersom vi flyger hem härifrån i juni. Vi har packat våra väskor och sagt vi ses om några månader till Dan och H-J. Flyget går vid kvart i tio imorgonbitti vilket innebär att vi behöver ta oss upp vid sex-tiden, ovant för oss som brukar vakna strax efter tolv.

Efter att vi landat i Clark, norr om Manila ska vi under dagen ta oss till flygplatsen söder om Manila för att därifrån flyga till Puerto Princesa på ön Palawan. De första nätterna ska vi sova på det här stället https://www.airbnb.com/rooms/894173 Med stor sannolikhet hamnar vi så småningom här https://www.airbnb.com/rooms/727959 eftersom det är nära och det verkar va gött det där med att ha en egen strand. Äntligen är det dags för tropiskt klimat, vilket enligt väderprognoserna just nu innebär regn i fem dagar. Oklart hur det kommer att vara med internetuppkoppling under den närmsta tiden, det visar sig. Hej så länge, nu åker vi till Filippinerna!

Det är ändå viktigt att känna sig som hemma när man är borta.  

Vi fyller på kaffeförrådet i lägenheten. Colombianska
bönor som va svindyra, bäst att toppa med en
cappuccino för att jämna ut styckpriset. 

Ovanstående två bilder ska helst ses i snabb följd efter varandra. De återger då den mest spännande delen av rymdmuseet här i Hong Kong. Om man klickar på själva bilderna ska man kunna bläddra snabbt mellan dem, företrädesvis upprepat fram och tillbaka för bästa effekt.

Bilden har föregåtts av två timmars problemlösning av transport upp till Victoria Peak under stark inverkan av lågt blodsocker = dålig stämning. Här börjar det bli bättre.

Hemma i lägenheten, vad gör jag?

Ångkokar dumplings.

Missnöjet med blogspot + några soliga bilder

Om du ska göra en blogg nån gång så gör den INTE här på blogspot! I princip ingenting på den här portalen är användarvänligt och intuitivt. Det är dessutom helt omöjligt att få till en tillfredsställande look. Bilder och text hoppar runt och inget formaterar sig självt på ett vettigt sätt. Nu är i alla fall kommentatorsfälten öppna och texten synlig så det är fritt fram för alla att skriva en hälsning (obs ej troll). 

Idag var vi över till ön Lamma, gick en vandringsled och tittade på solnedgången. Bara färjeturen dit i solskenet var värt hela resan. Storstad är kul men det kan vara rätt utmattande med ljud, ljus och sju miljoner kantoneser. Sedan vi kom har vädret inte riktigt levt upp till förväntningarna med sina 17 grader och moln, förhoppningsvis vänder det nu.

På färjan över till Lamma

En fin liten strand med utsikt över en fabrik

Utsikt från promenaden, knappt ett enda höghus i sikte

SUNSET

Ormens år och olika höga byggnader

Sedan i söndags har man firat in det kinesiska nyåret här, Ormens år. Det började med en parad som lämnade en del att önska för den som förväntat sig gigantiska lejon och drakar. Istället är det bästa kortet därifrån ett gäng killar från jojo-föreningen "Hereweyo". Igårkväll (måndags) var det fyrverkerier som det däremot var bra drag i. Under 23 minuter sprakade det på ordentligt över Victoria Harbour, traditionellt för att skrämma bort onda andar. Även hela överskottet i stadsbudgeten försvann.

Vi har utöver det hängt runt mycket på stan och bland annat köpt saker. Idag var vi till exempel på temple night market där jag fick tag på ett par beats by dre för 175 spänn, sannolikt både äkta och bra kvalitet, vi köpte tre par solglasögon (dock inte 2013-brillorna på bilden) och flipflops till det varmare vädret i Filippinerna. Vid närmare inspektion visade sig förresten glasskepsen vara en donutkeps.

Gatan där vi bor. Ungefär där Jesper står fick jag fågelbajs på mig igår.

Trappa till gatan där vi bor

Om ni vill se hur det ser ut i lägenheten som vi hyr in oss i kan ni kolla in airbnb-sidan https://www.airbnb.com/rooms/885589 

Köptes ej

Köpte inte den här morgonrocken heller.

Utanför Chungking Mansion där vi käkat indisk mat. Gott!

På vägen ut genom trapphuset från Chungking Mansions sprang vi på husets elcentral.

Köttbullar

Hyfsat nyårspynt i Hollywood park

Jesper är mycket sugen på sushi. Var det gott?

Ja.

Ordentligt nyårspynt

Jättehöga hus, till vänster är Bank of China

Parken nedanför

Vi åkte upp i Sky100, ett jättehögt hus. Tanten i hissen och Jesper gör "Haaaaaw"

Kolla vad högt! Nästan 400 meter upp i luften.

Det syns inte bakifrån men jag sover, i väntan på solnedgången kl 18.19.

Det var för disigt/smoggigt idag för att solnedgången skulle bli maffig men när det blev mörkt kunde man ta såna här fräcka bilder.

Många höga hus

Bilderna hade aldrig blivit så bra utan mitt gorillastativ som jag fick av Jesper i födelsedagspresent. Jag hade hoppats få en ipod så först blev jag besviken men idag var jag jätteglad även om bilden är mörk.

Tre dagar senare

Hong Kong Museum of Art med en hel
våning med Andy Warhol, tröttsamt ändå.

Gracie av Veronika Malmgren, läs den här
välskrivna och ganska sorgliga historien!

Hong Kong på natten

Glasskepsen! Det är strössel
på huvudet och strut på skärmen.

Jesper har somnat och vaknat på café eftersom
han vaknar utan att somna på natten

Frames only! Dan och H-J berättade att de
hippa kidsen i Korea har såna här och kontakt-
linser istället för riktiga brillor. Poppis även här
i Hong Kong, i synnerhet i stadsdelen
Causeway Bay.