Internet härborta fungerar tillräckligt bra för att kunna följa svensk media hemma. Hittills har det inte varit mycket mer att hurra för än några stycken dött kött av obestämd härkomst men så dyker Maciej Zaremba upp. Innan dagens nyheter la "plus" på del 2 av hans artikelserie om systemskiftet inom den svenska vården hann jag läsa, känna igen mig och bedrövas. Även del 1 är naturligtvis svinigt bra. I stora drag handlar det om att lekmän detaljstyr vården genom att bland annat olika typer av diagnoser och behandlingar viktas via ett pinnsystem. "Vårdproducenterna" belönas och bestraffas sedan beroende på hur väl de enligt de nya spelreglerna skött sig.
Det här inlägget kommer inte att handla om vår semester i Puerto Princesa utan om frustrationen som bubblade trött på den psykiatriska mottagning jag jobbade på under min hittills korta karriär som psykolog, och indirekt om lättnaden över att inte behöva sitta med dessa förbannade koder idag när jag hade annat viktigt för mig, som att gå till stranden.
Jag vill dela med mig av två saker. Dels en självupplevd metafor i form av en julgran, dels en eller ett par tankar om vad det gör med oss och med synen på oss själva som jobbar inom vården när patienterna blir till pinnar.
"Tänk er att besöket är den här julgranen" kvinnan ritar med grön spritpenna på ett blädderblock i stora konferensrummet inför ett trettiotal vårdanställda. Några antecknar. "I julgranen hänger vi pynt! Eller hur?! Det är koderna som alltid ska vara med. Pynt har vi alltid". Kvinnan ritar bollar och streck i granen. "Sen [konstpaus] har vi paket" ritar paket "men det är inte alltid det finns paket". Det här var några månader före jul, troligtvis skulle granen hjälpa till att framkalla positiva associationer men det var dömt att misslyckas. Att förändra rutiner på arbetsplatser är allt utom enkelt, i synnerhet om den nya rutinens innehåll inte är anpassat till verksamheten och inte heller om själva tillvägagångssättet tycks inkräkta på det faktiska arbetet.
Vad kvinnan med hjälp av en pedagogisk gran försökte förklara var hur vi i personalen skulle registrera patienternas besök. De flesta fattade att granen har pynt och klappar men bron över till den administrativa apparat som varje vårdgivare ska bidra till, gick åtminstone mig förbi. En snabb blick på kodkatalogen gav att ett relativt vanligt besök hos en psykolog skulle kunna innebära kanske åtta olika koder att registrera för den som ville vara flitig på jobbet. Eftersom det också var oklart vilka av koderna som faktiskt skulle generera pengar till mottagningen löd devisen att helgardera, vilket, om jag förstod metaforen rätt, se till att pynta den jävla granen ordentligt och att inte snåla med paketen. Lägg därtill att själva programmet där koderna skulle registreras var lika användarvänligt som en sax utan öglor.
Två och en halv timma senare rådde större förvirring är klarhet. 2½ vårdtimmar gånger cirka 30 personer, och det var bara ett av utbildningstillfällena. Lägg därtill alla personalmöten, psykologmöten, kontroller, uppföljning och bara allmänt spilld tid på respektive vårdgivares kammare efter ett besök i jakt på de "rätta" koderna. Glöm inte att multiplicera med antalet anställda. Om själva utbildningsdagarna är de fasta kostnaderna, kan det enskilda grubblandet över det enskilda besöket få representera de löpande kostnaderna. Kanske hade det varit motiverat om inte koderna ändrades hela tiden så att nya utbildningsdagar behövde hållas, kanske hade det varit motiverat om vi faktiskt hade lärt oss att göra "rätt" under de här utbildningarna. Men få personer kunde ge oss ett rakt och riktigt svar.
Inte för att jag säger att vi gjorde det på mottagningen, men när ett ersättningssystem inte är anpassat efter verksamheten, kan det falla någon in att manipulera systemet. För att vara uppriktig tycker jag att det är vad som bör hända på varje vettig vårdmottagning. Innan vi slutar att göra det vi tror är bäst så ser vi om vi kan istället kan kalla det vi gör för sånt som är mer lönsamt. Är det här en "Gruppbehandling" eller är det "Dagsjukvård i grupp"? Skillnaden i poäng var 1,5 tills koderna förändrades igen. Men verksamheten tvingas också så klart anpassa sig efter ersättningssystemet, omskrivningar kommer man bara en bit med, men på vägen kanske man lyckades köpa sig pinnutrymme att göra något som var viktigt och nödvändigt men som saknade gage. Zaremba ger goda men onda exempel på hur illa det kan bli när de som faktiskt behöver vården nedprioriteras till förmån för patienter som egentligen inte bär på någon allvarlig åkomma men som genererar enkla poäng till mottagningen.
Ärligt talat tror jag faktiskt aldrig att det var syftet med new public management. Jag kan förstå att en nyfrälst lekman vill applicera en enkel affärsmässig modell som lämpade sig väl på en fabrik som tillverkar bildelar. Men eftersom vi har att göra med något så komplicerat som VÅRD poppar det för den stackars lekmannen upp oanade konsekvenser likt svampar ur mossan. De kanske inte syns med blotta ögat, i synnerhet inte som lekmannen sitter upp i ett jakttorn flera meter över maken, men det skiter sig därnere. Inte bara för patienten men också för oss i personalen.
För min sista tanke handlar om vad som händer med synen på oss själva som vårdgivare (och våra bossars syn på oss för observera att "produktion" är en av tre parametrar vid lönerevisionen) när vi reducerat våra patienter och deras åkommor till ekonomi. Vilka är då vi? Vad utmärker en god anställd? Någon som är en hejare på att plocka pinnar oavsett vad det innebär i termer av diagnoser i patienternas journaler eller patientens faktiska mående? När styrsystemet främst är ekonomiskt och inte bygger på patienten som individ och dennes behov utan de pinnar hon genererar, hur kan vi då i förlängningen fortsätta se oss utövare som individer? Troligtvis reduceras även vi till något annat. Från att ha varit vårdgivande individer som bidrog till det unika mötet, till att bli en sån där utbytbar kugge i ett maskineri. För utbytta lär vi bli, och detta i snabb takt då psykiatrin inte bara dras med denna new public managment-böld som skapar administrations- och pinnstress, psykiatrin är också underbemannad och underbetald (med undantag för psykiatrikerna), och den som i slutändan blir lidande är, som Zaremba mycket riktigt påpekar, patienten, eller förlåt konsumenten. För det är inte längre två människor som möter varandra, det är en producent och en konsument som skakar hand.
Det här inlägget kommer inte att handla om vår semester i Puerto Princesa utan om frustrationen som bubblade trött på den psykiatriska mottagning jag jobbade på under min hittills korta karriär som psykolog, och indirekt om lättnaden över att inte behöva sitta med dessa förbannade koder idag när jag hade annat viktigt för mig, som att gå till stranden.
Jag vill dela med mig av två saker. Dels en självupplevd metafor i form av en julgran, dels en eller ett par tankar om vad det gör med oss och med synen på oss själva som jobbar inom vården när patienterna blir till pinnar.
"Tänk er att besöket är den här julgranen" kvinnan ritar med grön spritpenna på ett blädderblock i stora konferensrummet inför ett trettiotal vårdanställda. Några antecknar. "I julgranen hänger vi pynt! Eller hur?! Det är koderna som alltid ska vara med. Pynt har vi alltid". Kvinnan ritar bollar och streck i granen. "Sen [konstpaus] har vi paket" ritar paket "men det är inte alltid det finns paket". Det här var några månader före jul, troligtvis skulle granen hjälpa till att framkalla positiva associationer men det var dömt att misslyckas. Att förändra rutiner på arbetsplatser är allt utom enkelt, i synnerhet om den nya rutinens innehåll inte är anpassat till verksamheten och inte heller om själva tillvägagångssättet tycks inkräkta på det faktiska arbetet.
Vad kvinnan med hjälp av en pedagogisk gran försökte förklara var hur vi i personalen skulle registrera patienternas besök. De flesta fattade att granen har pynt och klappar men bron över till den administrativa apparat som varje vårdgivare ska bidra till, gick åtminstone mig förbi. En snabb blick på kodkatalogen gav att ett relativt vanligt besök hos en psykolog skulle kunna innebära kanske åtta olika koder att registrera för den som ville vara flitig på jobbet. Eftersom det också var oklart vilka av koderna som faktiskt skulle generera pengar till mottagningen löd devisen att helgardera, vilket, om jag förstod metaforen rätt, se till att pynta den jävla granen ordentligt och att inte snåla med paketen. Lägg därtill att själva programmet där koderna skulle registreras var lika användarvänligt som en sax utan öglor.
Två och en halv timma senare rådde större förvirring är klarhet. 2½ vårdtimmar gånger cirka 30 personer, och det var bara ett av utbildningstillfällena. Lägg därtill alla personalmöten, psykologmöten, kontroller, uppföljning och bara allmänt spilld tid på respektive vårdgivares kammare efter ett besök i jakt på de "rätta" koderna. Glöm inte att multiplicera med antalet anställda. Om själva utbildningsdagarna är de fasta kostnaderna, kan det enskilda grubblandet över det enskilda besöket få representera de löpande kostnaderna. Kanske hade det varit motiverat om inte koderna ändrades hela tiden så att nya utbildningsdagar behövde hållas, kanske hade det varit motiverat om vi faktiskt hade lärt oss att göra "rätt" under de här utbildningarna. Men få personer kunde ge oss ett rakt och riktigt svar.
Inte för att jag säger att vi gjorde det på mottagningen, men när ett ersättningssystem inte är anpassat efter verksamheten, kan det falla någon in att manipulera systemet. För att vara uppriktig tycker jag att det är vad som bör hända på varje vettig vårdmottagning. Innan vi slutar att göra det vi tror är bäst så ser vi om vi kan istället kan kalla det vi gör för sånt som är mer lönsamt. Är det här en "Gruppbehandling" eller är det "Dagsjukvård i grupp"? Skillnaden i poäng var 1,5 tills koderna förändrades igen. Men verksamheten tvingas också så klart anpassa sig efter ersättningssystemet, omskrivningar kommer man bara en bit med, men på vägen kanske man lyckades köpa sig pinnutrymme att göra något som var viktigt och nödvändigt men som saknade gage. Zaremba ger goda men onda exempel på hur illa det kan bli när de som faktiskt behöver vården nedprioriteras till förmån för patienter som egentligen inte bär på någon allvarlig åkomma men som genererar enkla poäng till mottagningen.
Ärligt talat tror jag faktiskt aldrig att det var syftet med new public management. Jag kan förstå att en nyfrälst lekman vill applicera en enkel affärsmässig modell som lämpade sig väl på en fabrik som tillverkar bildelar. Men eftersom vi har att göra med något så komplicerat som VÅRD poppar det för den stackars lekmannen upp oanade konsekvenser likt svampar ur mossan. De kanske inte syns med blotta ögat, i synnerhet inte som lekmannen sitter upp i ett jakttorn flera meter över maken, men det skiter sig därnere. Inte bara för patienten men också för oss i personalen.
För min sista tanke handlar om vad som händer med synen på oss själva som vårdgivare (och våra bossars syn på oss för observera att "produktion" är en av tre parametrar vid lönerevisionen) när vi reducerat våra patienter och deras åkommor till ekonomi. Vilka är då vi? Vad utmärker en god anställd? Någon som är en hejare på att plocka pinnar oavsett vad det innebär i termer av diagnoser i patienternas journaler eller patientens faktiska mående? När styrsystemet främst är ekonomiskt och inte bygger på patienten som individ och dennes behov utan de pinnar hon genererar, hur kan vi då i förlängningen fortsätta se oss utövare som individer? Troligtvis reduceras även vi till något annat. Från att ha varit vårdgivande individer som bidrog till det unika mötet, till att bli en sån där utbytbar kugge i ett maskineri. För utbytta lär vi bli, och detta i snabb takt då psykiatrin inte bara dras med denna new public managment-böld som skapar administrations- och pinnstress, psykiatrin är också underbemannad och underbetald (med undantag för psykiatrikerna), och den som i slutändan blir lidande är, som Zaremba mycket riktigt påpekar, patienten, eller förlåt konsumenten. För det är inte längre två människor som möter varandra, det är en producent och en konsument som skakar hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar