Seoul - mötet i förrgår

Vädret följer någon slags varannan-dag-regel här i Seoul. Idag regnade det, igår var det sol och i förrgår när jag gjorde mig i ordning för att åka till SWS kontor var det mulet och duggregn.

Jag var inte nervös kvällen innan och inte när jag vaknade. Jag tänkte att han kanske ändå inte skulle dyka upp. Jag hade lagt fram kläderna jag skulle ha på mig, klistrat in bilderna som pappa och mamma skickat i ett fotoalbum som jag köpt och rotat fram ljusstaken ur packningen. Det kändes som att det mesta var lugnt, det är svårt att vara väldigt nervös inför något som inte går att föreställa sig.

Klistrar. TV-skärmen speglas i mitt ansikte, jag såg inte sådär rödmosig ut.

På väg till Gangnam (där kontoret ligger) blev jag ganska stressad för det slog mig plötsligt att min biologiska pappa kunde vara vem som helst av de där farbröderna som satt mitt emot oss i tunnelbanevagnen. Sannolikheten ökade ju dessutom ju närmare vi kom. Jag kom på mig själv med att stirra ogenerat omkring mig och tänka saker som "jag orkar inte med om han ser så där härjad ut", eller så där gammal ut, eller så där liten ut, eller så där smutsig ut. Om Gangnam legat längre bort hade jag hunnit bli knäpp innan vi varit framme.

Jesper frågade om jag ville att han skulle vänta på ett café som låg nära eller en bit bort. Jag valde nära. Så vi åt bagels på ToPresso ett kvarter bort från SWS. När jag blir nervös börjar mina tänder klia och det gjorde de en kvart innan mötet skulle börja. Fem minuter senare (som kändes som fem sekunder) skulle jag behöva ställa mig upp och gå. När Jesper kramade om mig blev jag så gråtfärdig att jag var tvungen att bukandas och proppa fickorna fulla med servetter. Jag småsprang till SWS och hoppades att tiden skulle stanna på tio i elva, och inte bli elva, för då skulle mötet inte kunna börja och jag skulle gå tillbaka till Jesper och fortsätta dricka kaffe.

Samlad på utsidan

Det var tomt i rummet när jag kom. Mimi frågade om jag ville ha något. Vatten tack. Hon kom tillbaka med en pappmugg och en hel låda med näsdukar. Sen pratade hon lite om vädret och frågade hur det kändes. Sen sa hon bara "är du redo att möta din biologiska pappa?". Det kunde jag inte svara på för att jag var så upptagen med att försöka överleva. Det var ju dessutom en retorisk fråga eftersom det var lite väl sent att blåsa av nu. Ge mig några minuter bara, fick jag ur mig. Han var tydligen redan därute. Sen knackade det på dörren. Mimi öppnade den lite på glänt och smet ut. Jag fick en skymt av en man. Var det han? Det hann jag inte fundera på, för då öppnades dörren och båda kom in.

Han såg inte ut som någon av farbröderna i tunnelbanan. Han såg ut ganska mycket som jag, fast dubbelt så gammal och med kavaj istället för huvtröja med leopardmönster. Att han skulle vara mer solbränd än jag var en överraskning. Vi kramades och han tittade på mig och grät och sa förlåt, jag är så ledsen.

Mötet tog ungefär en och halv timma. Han berättade om sitt liv då och nu och jag berättade om mitt. Han sa att jag var väldigt lik min biologiska mamma, så lik att jag skulle känna igen henne om jag mötte henne på stan. Det tvivlar jag på eftersom jag trodde att var och varannan 40-80-årig man på tunnelbanan var han, men det sa jag inte. Jag gav honom fotoalbumet och ljuslyktan. Jag tyckte att han såg sorgsen ut även när han log. När det var dags för lunch hämtade jag Jesper på caféet. Planen var att om allt känts okej på mötet så skulle jag gå och hämta honom, om det känts konstigt och obekvämt så skulle ytterligare en faktor (Jesper) bli för mycket för mig och han skulle vara kvar där. Min biologiska pappa blev tårögd när han fick se vilken fin rågblond blåögd kille jag hade.

Efter lunchen skulle jag och Jesper följa med Mimi tillbaka till SWS för att besöka deras barnavdelning. Min biologiska pappa skulle ta bussen tillbaka till Pusan. Vi sa hejdå, lovade att vi skulle höra av oss när vi närmade oss sydkusten och sen gick vi. Han stod kvar på trottoaren och tittade länge efter oss.

Det tar tid att smälta ett sånt här möte. Ibland känns det inte som att det har hänt och ibland är jag mitt i det igen. På det stora hela känns det bra, även om det känns på många andra sätt också.

Efter mötet visade Mimi barnavdelningen för mig och Jesper och cirkeln var sluten (även om det sannolikt inte såg ut så här på 80-talet). Här bor bebisar i väntan på adoption.

Det här var rummet för nyfödda barn, yngre än en månad.

Tillbaka i rummet efter lunchen med Mimi som är så himla bra!